Summa sidvisningar

måndag 23 april 2018

En knuten hand och ett svårhanterligt verktyg


Hon är där nu. På den plats jag en gång befann mig. Det var väntat. Frågan jag ställt så många gånger; När kommer det att ske?
Ett år av tapperhet har nått sin kulmen. Hon satt bredvid mig i bilen då jag hämtade henne. Tårar och snor. Ordlösa hulkningar. Kräkreflex. Jag kände mig tafatt. Stök henne över håret, försökte ta handen som var så hårt knuten.
Vårt vuxna barn. Nu har hon en resa framför sig.

Kan vi göra något? Barnen, hjälp mig med barnen i kväll. Och hunden. Och stallet. Och att handla mat. Och tvättkorgen. Så är det stopp i handfatet också.

Ring vårdcentralen. Sjukskriv dig. Sluta tänka. Låt andra ordna sina egna problem. Släpp inte igenom allt. Vila. Sov. Läs. Ät.

Jag vill kräkas. Ja jag vet. Men ändå. Jag sa inte skärp dig. Inte heller ryck upp dig eller det ordnar sig. Jag sa, vi kommer att hjälpa och stötta dig så mycket vi förmår.

Det finns tidiga tecken som omgivningen ser. Det finns också verktyg att hantera situationen. Gäller bara att hitta rätt. Bästa verktyget i verktygslådan heter NEJ. Men det är det svåraste verktyget att hantera. Ett NEJ för med sig så mycket obehag. Mest för andra. NEJ skapar besvikelse, brutna löften. Ibland till och med skuldkänslor.

Just nu är jag rädd. Rädd för efterdyningarnas hjärntrötthet. Som aldrig vill släppa greppet utan följer med år efter år. Rädd för att den tunna tråden mellan välbefinnande och olust ska brista. För kroppens tröttheten som inte vill ge vika. Sömnlösa oroliga nätter. Orkeslöshet och irritation. Bristen på lust inför det som gör gott.

Allt detta är skrämmande. För jag vet hur det känns. Men bakom det där mörka bryter solen igenom. Så småningom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar