söndag 22 april 2018

Frimodighet och kaos i örtagården



Han vinkade hej då, stortvillingarnas lillebror. Utan några som helst betänkligheter stannade han hos farmor och farfar när föräldrarna skulle göra ärende i Norrköping.
Fika, glass och varmkorv. Strövtåg i vår trädgård och en cykeltur genom örtagården. Obekymrad om den snabbt växande libbstickans väl och ve då cykelhjulen passerade.

Vi är betrodda att ta hand om det dyrbaraste som finns. Känner oss privilegierade för att få umgås med sina barnbarn är ingen självklarhet.
Den här ungen står på tillväxt. Formar ord som stundom är svåra att tolka. Han blir frustrerad, försöker forma om. Visar med sitt kroppsspråk vad som gäller och får på så vis fram budskapet.

Jag ler mot honom och han ler tillbaka. I hans värld finns ingen ondska. Ingen ovänskap och ingen som gör varandra illa i ord och handling. Jag avundas barnet. Frimodigheten i sitt inre. Nöjd med det som sker för stunden.

Med åren kommer pojken att stöta på hinder. Som han måste kravla sig över i hopp om att någon finns där för att ta emot om han faller. Stress och jäkt kommer att förfölja honom precis så som det förföljer de som är långt före honom. De som är vuxna och har makten att styra över sina egna liv men även över andras. Vid den tanken blir jag modstulen för jag vet vad det innebär.

Vi lever ett intensivt liv som farmor/farfar, mormor/morfar. Är behjälpliga i smått och stort. Om tio år är den mista en gänglig tonåring. Min förhoppning är att vi då fortfarande kan le tillsammans. Och om vår örtagård ännu är i livet så kanske han erbjuder sig att rensa lite ogräs mellan timjan, basilika, mejram och libbsticka.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar