Summa sidvisningar

söndag 22 september 2019

Mirakelkirurgen och perfekta spiror



Sandalerna är från och med igår undanställda och ersatta med mina svarta kängor. De med broderade rosor. Kängor som väcker uppmärksamhet. Många kommentarer har fällts över dessa skodon. Uteslutande goda kommentarer. Skulle det slinka igenom en och annan negativitet tolkar jag det enkom som ren och skär avundsjuka. För vem vill inte spatsera omkring i svarta kängor med broderade rosor på skaften?

Mina kängor är inte fotoshoppade. De är utan filter och ibland täckta med ett tunt lager smuts från stoft som virvlat upp när jag traskat på grusvägar. Verkliga.
Det är verkligheten i sig som oftast fotoshoppas. I ett försök att dölja det som inte är perfekt.
"Vi blir stressade, ledsna och känner oss misslyckade i skuggan av andras lycka", sa kvinnan jag intervjuade igår.
Vi som inte kan fotoshoppa utan istället sitter i våra unkna hem, ser ansiktsrynkor djupa som potatisfåror och håglöst stirrar på tallriken där det ligger några i kanten brända falukorvskivor och klistriga makaronen som piffats upp med ketchup och riven ostskalk. Medan andra har perfekt hy, äter på flotta restauranger och har hemtrevnad tagen direkt ur heminredningsmagasin. Lever i lyckliga förhållanden där det aldrig råder meningsskiljaktigheter. Perfekta barn som vid vuxen ålder uppnår perfekta resultat.

Jag suckade inombords. Är det verkligen så eländigt att vi tvingas till fotoshoppade liv för att överglänsa varandra? Och att vi dessutom blir sjuka och måste uppsöka söka substitut som mildrar vårt avund på de som har det mycket bättre låter helt befängt.
Mitt i tanken blev jag avbruten. Med förfäran mottog jag beskedet om min egen ofullkomlighet. Ty vem kan känna sig fullkomlig som har ett ben vilket visar sig vara två centimeter kortare än det andra? Inte något jag själv märkt eller ens känt mig plågad av. Kanhända har jag helt ovetande gått om kring småhaltande medan min omgivning kastat ömkande blickar på mitt för korta ben.

Jag ombads lägga mig på en brits. Gjorde som jag blev tillsagt och genomgick därefter andlig kirurgi. Med hjälp av en enhörnings horn samt en andlig ros som endast den andliga kirurgen kunde se växte mitt två centimeter för korta ben till en längd passande mitt andra ben. Folk hade samlats runt mig och den andliga kirurgen. Samtliga ville bevittna miraklet som utfördes på en frilansande reporter med två olika benlängder.
Operationen lyckades och jag kunde kliva ner från britsen. Hela proceduren tog tre minuter i anspråk.

Lite senare idag ska jag kliva i mina snygga kängor med broderade rosor på skaften. Glatt konstatera,  nu kommer sulorna inte slitas i otakt. För nu skiljer jag mig inte längre från mängden. De med perfekta ben som är lika långa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar