Ett skamligt garn och när topplocket havererat

 Det är alltid trevligt, stimulerande och inte minst lärorikt att dela intressen med andra. Därför är jag med i lite olika grupper på sociala medier. Den allra första gruppen jag anslöt mig till var en grupp där handarbeten avhandlades med bild och text. Eftersom jag behärskar stickning och korsstygnsbroderi ansåg jag mig platsa där. Plus att jag tycker om att se vad andra åstadkommer gällande textilt arbete. Vilka duktiga medlemmar det fanns i gruppen. Min jämförelsevis torftiga kunskap hamnade i skymundan men jag lät mig icke nedslås utan lade upp en bild på raggsockor jag under en månads tid tillverkat. 

En fråga dök omgående upp gällande mina fem par alster. Frågan var inte av någon komplicerad art gällande maskuppläggning eller garnåtgång. Den handlade helt enkelt om hur lång tid jag haft på mig att tillverka dessa sockor ämnade åt små barnbarnsfötter. Sanningsenligt berättade jag att det tagit mig en månad i anspråk. En månad! Jag gör ett par sockor på en kväll, upplyste mig frågeställaren. Jag kände mig tillintetgjord i den slutna handarbetsgruppen. I synnerhet då det dök upp smilisar som inte nöjde sig med att smila utan smilade så tårarna rann. 

Så skulle garner avhandlas. En gruppmedlem berättade att hon ofta köpte sitt garn på Rusta. Vilket visade sig vara ett grovt övertramp bland de duktiga och ihärdiga handarbetarna. Ingen, absolut ingen köper sitt garn på Rusta! Tråden fylldes med nedlåtande kommentarer vilket kunde föranleda att den stackars stickerskan med skammens rodnad på kinderna repade upp allt hon tillverkat och brände resterna på bål. Jag som också stundom köper garn på Rusta gick ur gruppen med insikten att jag nog inte hörde hemma där när allt kom omkring.

Övergick därefter till en grupp där det fotograferades. Majoriteten var män med tunga kameror och långa objektiv. Här hade storleken större betydelse än det färdiga resultatet och när en patriark sarkastiskt påpekade att min bild var sned gick jag även ur den gruppen. För att raskt kasta mig in i en ny grupp som handlar om identifiering av växter. En mycket trevlig grupp om jag bortser från den smädelse de som under hela sitt liv bott i betong och asfalt men nu införskaffat sig en sommarstuga med prunkande rabatter och kringliggande ängar får utstå. De som inte vet vad en blåklocka, smörblomma eller rosenhallon är. Eller som älskar lupiner, balsamin och andra invasiva arter. De blir häcklade för sin okunskap samt uppläxade i sin medverkan till att skada ekosystemet. Jag håller ett avståndstagande, lägger inte upp några bilder eller ställer frågor. Bara insuper kunskap som övriga gruppmedlemmar förmedlar.

Maken är också med i en grupp. Traktorgrävare Sverige. Enligt honom en snäll grupp där alla är hjälpsamma och inte kommer med några som helst spydiga kommentarer. Om någon gruppmedlem till exempel inte kan byta topplockspackningen på sin grävare hjälper hela gruppen till med goda råd och matnyttig information ända till dess problemet är löst. Jag funderar starkt på att gå med i den gruppen. Där verkar den som vacklar få sitt självförtroende stärkt.