Summa sidvisningar

lördag 26 december 2020

Nostalgiska suckar och sviktande självsäkerhet


 I flera år har vår dotter och jag haft som tradition att göra en resa till England. De första åren var det London som gällde. Vi turistade på de välkända turiststråken och besökte landmärken som Big Ben, London Eye, Tower Bridge och Westminster Abbey. Shoppade på Oxford Street, Covent Garden Market och butiker med inriktning på vintage, skor och många sorters teer. 
Med åren har vi blivit riktigt duktiga på att ta oss fram under jorden. När vi väl lärt oss Londons tunnelbanesystem har vi snabbt och enkelt förflyttat oss till platser utanför själva stadskärnan. Stundom har vi känt oss och även i praktiken varit vilse men hittat rätt i slutänden.

De två senaste åren har vi lämnat London för att vidga våra vyer. Engelska landsbygden samt Oxford har varit vårt turistmål. Vi har bott på familjära B&B, druckit öl ihop med lokalbefolkningen och testat engelska maträtter. Sett oss omkring, åkt med lokaltrafik och promenerat långa sträckor utan medhavd karta. I stekande sol och hällande regn.
Efter varje resa har vi planerat in en ny. Som av praktiska skäl börjar och slutar i London. Men, årets resa blev inställd. När vi kan återuppta resandet är i nuläget osäkert. Håll ut, håll i och håll avstånd är vad som gäller. Tänk om vi aldrig mer får uppleva våra engelska äventyr. Boris kanske håller gränserna stängda för all framtid. För att undvika smitta om engelsmännen så småningom  blir av med den. 
Dottern och jag pratar då och då om våra resor. Suckar uppgivet och känner oss tragiska till sinnen över förlusten av årets traditionella resa. 

Jag har länge tänkt köpa mig ett pussel. Enligt mig själv är jag en begåvad pusselbyggare. Har blick för färg och form, ser vilka bitar som passar ihop och tycker det är spännande när motivet växer fram. Detta gäller barnpussel eftersom jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med pussel för vuxna. Men eftersom jag har blick, tålamod och fallenhet för barnpussel borde detsamma gälla vuxenpussel. Detta har jag nämt för vår dotter som köpte ett pussel och en pusselmatta till mig i julklapp. Motivet är London by night. 1000 mycket små  bitar som ska sammanfogas till ett motiv av staden vi längtar till. 
Varken jag eller dottern har upplevt London by night eftersom vi brukar gå till sängs senast kl 20.00 när vi är turister. Men den som besöker London och orkar vara uppe och ute till dess mörkret faller vet att när staden tänds så tänds det upp rejält. London Eye, Big Ben, Westminster Abbey, Westminsterpalatset, alla broar och övriga byggnader strålar och allt speglar sig i Themsens nattsvarta vatten.
Jag har börjat bygga pusslet. På en timma har jag fått ihop en liten, liten del av Big Bens urtavla. Sprätt omkring bland pusselbitarna lite på måfå men inser att jag måste inrätta ett sorts system för att hitta bitar som stämmer ihop med varandra. Inser också att min självsäkerhet gällande pusselbygge fått sig en rejäl törn.
Det är inte så lätt att få allt att passa ihop. Det krävs tålamod, varsamhet och logiskt tänkande om resultatet ska bli så som vi vill att det ska vara. Livet självt är som ett pussel. Vi kan inte fogas samman med tvång om vi inte passar ihop. Däremot behövs vi med de likheter och olikheter vi har om livspusslet ska bli rätt lagt och som gynnar oss alla på ett eller annat sätt. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar