Den 18:e i varje månad, när min pension trillar in på kontot, har jag för vana att rengöra spisfläkten, kaffemaskinen, diskmaskinen och tvättmaskinen. Och känna igenom mina bröst enligt konstens alla regler.
Den 18 november 2024 var inget undantag, allt genomfördes planenligt.
Gällande mina bröst märkte jag inget anmärkningsvärt. Ändå gnagde tanken, ”något är fel”. En månad senare efter den obligatoriska inbjudan om mammografi kom beskedet. Mitt i julveckan. Ja God jul då familjen Larsson!
Fick jag panik, dödsångest eller hysteriskt utbrott? Nej, jag tog det med lugn fattning. Konstaterade att jaha nu är det min tur att hamna i cancerträsket. Det som skrämde mig var läkarbesök, sprutor och skalpeller. Allt det nödvändiga ont som måste uthärdas.
Jag gick med i en Facebookgrupp där bröstcancerkvinnor, eller systrar som de kallar sig, ska stötta och peppa varandra. Den som inte var rädd för allt innan fick garanterat oroliga nerver. För att liva upp lite bland ärriga bröst, dränage och hårlösa skallar försökte jag blanda lättsamma inlägg med allvar. Det gick så där. Jag klev ur gruppen innan jag och min tumör blev utkastad.
Biopsi. Bara ordet skrämde mig från vettet. Maken var med och höll min hand.
Min stöttepelare som föll strax efteråt i sin egen cancersjukdom.
Samtal med kirurgen som trädde ner mina behag i burkar så de såg ut som två nybakade muffins. Kalla doktorhänder gav upphov till tuttstånd. Pinsamt. Dottern var med och höll min hand.
Jag fick en hjärtkudde i gåva. Som kommande stöd till ett nyopererat bröst.
Sprutan med järnoxid som stacks in i vårtgården. Jag svor och jämrade mig. Dottern höll åter igen min hand.
Operationsdagen var kommen. Och jag våndades. Över kroken som skulle in i tumören och som skulle ledsaga kirurgens arbete. Sonen var med och höll min hand.
”Få det där med kroken överstökat nu. Hon har tjatat i över en månad om det här och är mer rädd för kroken än för cancern”, uppmanade han läkaren.
Sonen släppte min hand när doktor Ylva gjort sitt och stövlade in på förbjudet område för män. Ställde sig bakom glasskivan tillsammans med sköterskan och där diskuterade de livligt hans forna njursten medan jag nykrokad klamrade mig fast i mammografiapparaten. Kroken satt där den skulle och sonen fotade bildskärmen. Han tyckte det var en häftig upplevelse. Och jag kan inte annat än att hålla med.
Uppskuren, ihopsydd och kräksnödig transporerade sonen mig hem. Tumören gjorde egna utflykter för analyser medan jag fullföljde min behandling.
Återbesök ett par veckor senare. Sonhustrun var med och höll min hand. Jag blundade och hon kvittrade när bandaget togs bort. Allt såg fint ut. Förutom att vänster bröst förlorat mer än en storlek i bh-kupa.
Vad har jag då lärt mig av detta? Att den som säger att bröstcancer är en enkel match har fel. Att överlevnaden är hög men sjukdomen medför ett bök och stök. Att mycket gör ont och att orken tar slut. Och att det är långt kvar innan jag är friskförklarad. Om jag har turen på min sida. Det finns inga garantier när det gäller cancer.
Den största lärdomen är dock att när något sånt här sker är familjen och deras händer det som betyder mest av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar