Ett trevande försök och ett enkelt hej

 Väntrum på sjukvårdsinrättningar är oftast opersonliga. Faktatidningar där det går att läsa om sina egna tillstånd eller andras. Kändisar som bredvilligt låter sig intervjuas och hur fantastiskt livet blivit efteråt. När de är friskförklarade. Tröttnar man på att läsa de tummade tidningarna går det att fördriva tiden med att titta på en uppsatt skärm som ger Regionens rullande matnyttiga information om förkylningar, fästingbett eller influensavaccin.

Ett annat sätt är att försjunka sig i sin telefon. Där är utbudet stort och privat. Avskärma sig från omvärlden fram till dess att det egna namnet ropas upp. Eller så görs trevande försök att närma sig sina medpatienter. Vilket kan vara en bedrift.

I det väntrum vi två, maken och jag, numera spenderar mycket tid samlas de som drabbats av någon form av blodcancer. En dold och tyst samhörighet. En del namnlösa ansikten har kommit att bli välkända medan andra är helt nya.

Uppradade på stolar med uttryckslösa miner. Var och en med sin egen oro och vånda. Patienter och närstående.

Personligen tycker jag det är trevligt när vi som samlas där hälsar på varandra. Ett enkelt ”hej” utan efterföljande konversationer.

För en tid sedan satt ett par makar i väntrummet när vi kom. Vi hälsade och kvinnan stirrade oförstående på oss. Hon frågade om vi kände varandra och jag förklarade att vi enkom ville vara trevliga och artiga. Hon funderade en stund och bekräftade att vara artig kan väl aldrig göra någon större skada. Sen var den saken ur världen och tystnaden lägrade sig.

Jag anser att det är trevligt att prata med folk. Kända som okända. Jag pejlar av läget för att se vem som kan tänkas vara mottaglig. Ögonkontakter brukar öppna upp och en bra inledning kan vara att beklaga sig över bristen på parkeringsplatser vid ett så pass stort sjukhus som Vrinnevi. Klagomål av allehanda slag brukar liva upp och konversationen är i gång. 

Sedan rullar det på av bara farten. Vi har avhandlat församlingshemmet vid Skällviks kyrka som är sålt och numera privatbostad. En man berättade att han hade tre häcksaxar. Minsann. Jag i min tur berättade att vår son är ägare till nio häcksaxar i varierande modeller och längder på svärd. Och där tog samtalet abrupt slut. 

Igår när det var dags för makens cellgiftsbehandling gick allt lätt och smidigt. Utan föregående trevande ögonkontakt. En kvinna var sällskap åt sin svägerska som hade gått in till läkaren. Kvinnan blev uppenbarligen glad åt lite sällskap så vi inledde genast vårt samtal. Änka. Nyss fyllda 90 år och två hejdundrande kalas var avklarade. Men 102 är det tänkte eller ville hon inte bli. Bodde i Lindö med trädgård som hon inte orkade med. Jag överräckte ett visitkort med logga och telefonnummer till Kullerstad Trädgård & Design. Trädgårdshjälp finnes. Bästa väninnan kom från Skärblacka men hon var död sen länge. 

Jag önskar att fler hade frimodigheten att våga närma sig varandra. Det kan mynna ut i goda samtal om stort och smått. Eller bara kosta på sig ett enkelt ”hej” . Det kan räcka långt för det är en bekräftelse på att vederbörande är sedd.