Jodå, jag kallar mig mormor när jag pratar med henne. Är ju mormor till de barn där hon bodde innan hon flyttade till oss. Så varför ändra på ett vinnande koncept? En mormor är alltid en mormor oavsett vad.
Vi skämmer bort vår katt, morfar och jag. I en kökslåda förvaras kattgodis och när suget sätter in sätter tiggeriet fart. Öppnas inte lådan nog snabbt och den prasslande påsen plockas fram biter hon mig i fötterna. Kattpsykologer har nog teorier om att vi förvrängt huvudet på henne i vårt tanklösa agerande. Belöning ska ske när belöning är befogad, inte jämt och ständigt.
Jag har köpt en fluffig bädd där hon kan landa mjukt och kura ihop sig. Hon fullständigt hatar den där bädden. När jag introducerade den och bjöd in katten till en skön sovstund tittade hon anklagande på mig. Satt stelt i det mjuka fluffet innan hon demonstrativt klev ur och la sig tillrätta i vår säng. Enda gången hon accepterade bädden var när hon full av smärtstillande och anestesiyrslig inte kunde göra motstånd.
Ett hopsytt snitt på magen efter kastrering krävde en body. Tratten gav upphov till panik så valet blev enkelt. Efter ett par dagar tyckte jag att hon kunde få lufta det läkande såret. Bodyn åkte av och slickandet tog fart. Att få på henne den förhatliga utstyrseln krävdes en mormor, en morfar och tjocka arbetshandskar.
Det mesta kretsar numera kring katten. Igår var hemsjukvården här för att ta prover på maken inför nästa cellgiftsbehandling. Jag malde på. Berättade och fnissade om vår katts egenskaper och eskapader. Sköterskan letade efter en lämplig åder och grävde med nålen efter blod. Nickade, hummade och skrattade när hon förstod att ett skratt var på plats att avläggas. Jag är som en förstagångsföderska. Tror att alla är lika intresserade som jag är av familjens nya underverk.
Nu har jag beställt en present till katten. Den förra ägarinnan, vår dotter, tror sig bestämt veta att gåvan kommer att bli lika hatad som den fluffiga bädden. Det är nämligen en GPS som ska fästas i ett halsband runt katten och paras ihop med min smarta telefon när hon ska gå ut. Varken maken eller jag får någon ro när katten är ute och ränner om nätterna. Vetskapen om att något hemskt kan hända oroar oss. Vi vill ha kontroll och slippa stå huttrande ute på trappan i mörkret och ropa på henne om nätterna. Paketet med dess innehåll är mycket efterlängtat och jag hoppas att det kommer inom en snar framtid.
Livet med katt är som att ha bebis, förskolebarn och tonåring. Alldeles, alldeles underbart jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar