En tutte med stånd och en skrämmande krok

 Den 18:e i varje månad, när min pension trillar in på kontot, har jag för vana att rengöra spisfläkten, kaffemaskinen, diskmaskinen och tvättmaskinen. Och känna igenom mina bröst enligt konstens alla regler.

Den 18 november 2024 var inget undantag, allt genomfördes planenligt.

Gällande mina bröst märkte jag inget anmärkningsvärt. Ändå gnagde tanken, ”något är fel”. En månad senare efter den obligatoriska inbjudan om mammografi kom beskedet. Mitt i julveckan. Ja God jul då familjen Larsson!

Fick jag panik, dödsångest eller hysteriskt utbrott? Nej, jag tog det med lugn fattning. Konstaterade att jaha nu är det min tur att hamna i cancerträsket. Det som skrämde mig var läkarbesök, sprutor och skalpeller. Allt det nödvändiga ont som måste uthärdas. 

Jag gick med i en Facebookgrupp där bröstcancerkvinnor, eller systrar som de kallar sig, ska stötta och peppa varandra. Den som inte var rädd för allt innan fick garanterat oroliga nerver. För att liva upp lite bland ärriga bröst, dränage och hårlösa skallar försökte jag blanda lättsamma inlägg med allvar. Det gick så där.  Jag klev ur gruppen innan jag och min tumör blev utkastad. 

Biopsi. Bara ordet skrämde mig från vettet. Maken var med och höll min hand. 

Min stöttepelare som föll strax efteråt i sin egen cancersjukdom.

Samtal med kirurgen som trädde ner mina behag i burkar så de såg ut som två nybakade muffins. Kalla  doktorhänder gav upphov till tuttstånd. Pinsamt. Dottern var med och höll min hand.

Jag fick en hjärtkudde i gåva. Som kommande stöd till ett nyopererat bröst.

Sprutan med järnoxid som stacks in i vårtgården. Jag svor och jämrade mig. Dottern höll åter igen min hand.

Operationsdagen var kommen. Och jag våndades. Över kroken som skulle in i tumören och som skulle ledsaga kirurgens arbete. Sonen var med och höll min hand. 

”Få det där med kroken överstökat nu. Hon har tjatat i över en månad om det här och är mer rädd för kroken än för cancern”, uppmanade han läkaren. 

Sonen släppte min hand när doktor Ylva gjort sitt och stövlade in på förbjudet område för män. Ställde sig bakom glasskivan tillsammans med sköterskan och där diskuterade de livligt hans forna njursten medan jag nykrokad klamrade mig fast i mammografiapparaten. Kroken satt där den skulle och sonen fotade bildskärmen. Han tyckte det var en häftig upplevelse. Och jag kan inte annat än att hålla med. 

Uppskuren, ihopsydd och kräksnödig transporerade sonen mig hem. Tumören gjorde egna utflykter för analyser medan jag fullföljde min behandling.

Återbesök ett par veckor senare. Sonhustrun var med och höll min hand. Jag blundade och hon kvittrade när bandaget togs bort. Allt såg fint ut. Förutom att vänster bröst förlorat mer än en storlek i bh-kupa.

Vad har jag då lärt mig av detta? Att den som säger att bröstcancer är en enkel match har fel. Att överlevnaden är hög men sjukdomen medför ett bök och stök. Att mycket gör ont och att orken tar slut. Och att det är långt kvar innan jag är friskförklarad. Om jag har turen på min sida. Det finns inga garantier när det gäller cancer. 

Den största lärdomen är dock att när något sånt här sker är familjen och deras händer det som betyder mest av allt. 

Ett trevande försök och ett enkelt hej

 Väntrum på sjukvårdsinrättningar är oftast opersonliga. Faktatidningar där det går att läsa om sina egna tillstånd eller andras. Kändisar som bredvilligt låter sig intervjuas och hur fantastiskt livet blivit efteråt. När de är friskförklarade. Tröttnar man på att läsa de tummade tidningarna går det att fördriva tiden med att titta på en uppsatt skärm som ger Regionens rullande matnyttiga information om förkylningar, fästingbett eller influensavaccin.

Ett annat sätt är att försjunka sig i sin telefon. Där är utbudet stort och privat. Avskärma sig från omvärlden fram till dess att det egna namnet ropas upp. Eller så görs trevande försök att närma sig sina medpatienter. Vilket kan vara en bedrift.

I det väntrum vi två, maken och jag, numera spenderar mycket tid samlas de som drabbats av någon form av blodcancer. En dold och tyst samhörighet. En del namnlösa ansikten har kommit att bli välkända medan andra är helt nya.

Uppradade på stolar med uttryckslösa miner. Var och en med sin egen oro och vånda. Patienter och närstående.

Personligen tycker jag det är trevligt när vi som samlas där hälsar på varandra. Ett enkelt ”hej” utan efterföljande konversationer.

För en tid sedan satt ett par makar i väntrummet när vi kom. Vi hälsade och kvinnan stirrade oförstående på oss. Hon frågade om vi kände varandra och jag förklarade att vi enkom ville vara trevliga och artiga. Hon funderade en stund och bekräftade att vara artig kan väl aldrig göra någon större skada. Sen var den saken ur världen och tystnaden lägrade sig.

Jag anser att det är trevligt att prata med folk. Kända som okända. Jag pejlar av läget för att se vem som kan tänkas vara mottaglig. Ögonkontakter brukar öppna upp och en bra inledning kan vara att beklaga sig över bristen på parkeringsplatser vid ett så pass stort sjukhus som Vrinnevi. Klagomål av allehanda slag brukar liva upp och konversationen är i gång. 

Sedan rullar det på av bara farten. Vi har avhandlat församlingshemmet vid Skällviks kyrka som är sålt och numera privatbostad. En man berättade att han hade tre häcksaxar. Minsann. Jag i min tur berättade att vår son är ägare till nio häcksaxar i varierande modeller och längder på svärd. Och där tog samtalet abrupt slut. 

Igår när det var dags för makens cellgiftsbehandling gick allt lätt och smidigt. Utan föregående trevande ögonkontakt. En kvinna var sällskap åt sin svägerska som hade gått in till läkaren. Kvinnan blev uppenbarligen glad åt lite sällskap så vi inledde genast vårt samtal. Änka. Nyss fyllda 90 år och två hejdundrande kalas var avklarade. Men 102 är det tänkte eller ville hon inte bli. Bodde i Lindö med trädgård som hon inte orkade med. Jag överräckte ett visitkort med logga och telefonnummer till Kullerstad Trädgård & Design. Trädgårdshjälp finnes. Bästa väninnan kom från Skärblacka men hon var död sen länge. 

Jag önskar att fler hade frimodigheten att våga närma sig varandra. Det kan mynna ut i goda samtal om stort och smått. Eller bara kosta på sig ett enkelt ”hej” . Det kan räcka långt för det är en bekräftelse på att vederbörande är sedd. 

Ett omtalat underverk och ett efterlängtat paket

Den där katten. Envis, påhittig, jobbig men alldeles ljuvlig. Hon är verkligen som ett barn. Påkallar uppmärksamhet och jag måste ideligen motargumenten. ”Inte nu, vänta ett tag, mormor måste göra det här först”. 

Jodå, jag kallar mig mormor när jag pratar med henne. Är ju mormor till de barn där hon bodde innan hon flyttade till oss. Så varför ändra på ett vinnande koncept? En mormor är alltid en mormor oavsett vad.

Vi skämmer bort vår katt, morfar och jag. I en kökslåda förvaras kattgodis och när suget sätter in sätter tiggeriet fart. Öppnas inte lådan nog snabbt och den prasslande påsen plockas fram biter hon mig i fötterna. Kattpsykologer har nog teorier om att vi förvrängt huvudet på henne i vårt tanklösa agerande. Belöning ska ske när belöning är befogad, inte jämt och ständigt.

Jag har köpt en fluffig bädd där hon kan landa mjukt och kura ihop sig. Hon fullständigt hatar den där bädden. När jag introducerade den och bjöd in katten till en skön sovstund tittade hon anklagande på mig. Satt stelt i det mjuka fluffet innan hon demonstrativt klev ur och la sig tillrätta i vår säng. Enda gången hon accepterade bädden var när hon full av smärtstillande och anestesiyrslig inte kunde göra motstånd.

Ett hopsytt snitt på magen efter kastrering krävde en body. Tratten gav upphov till panik så valet blev enkelt. Efter ett par dagar tyckte jag att hon kunde få lufta det läkande såret. Bodyn åkte av och slickandet tog fart. Att få på henne den förhatliga utstyrseln krävdes en mormor, en morfar och tjocka arbetshandskar. 

Det mesta kretsar numera kring katten. Igår var hemsjukvården här för att ta prover på maken inför nästa cellgiftsbehandling. Jag malde på. Berättade och fnissade om vår katts egenskaper och eskapader. Sköterskan letade efter en lämplig åder och grävde med nålen efter blod. Nickade, hummade och skrattade när hon förstod att ett skratt var på plats att avläggas. Jag är som en förstagångsföderska. Tror att alla är lika intresserade som jag är av familjens nya underverk. 

Nu har jag beställt en present till katten. Den förra ägarinnan, vår dotter, tror sig bestämt veta att gåvan kommer att bli lika hatad som den fluffiga bädden. Det är nämligen en GPS som ska fästas i ett halsband runt katten och paras ihop med min smarta telefon när hon ska gå ut. Varken maken eller jag får någon ro när katten är ute och ränner om nätterna. Vetskapen om att något hemskt kan hända oroar oss. Vi vill ha kontroll och slippa stå huttrande ute på trappan i mörkret och ropa på henne om nätterna. Paketet med dess innehåll är mycket efterlängtat och jag hoppas att det kommer inom en snar framtid. 

Livet med katt är som att ha bebis, förskolebarn och tonåring. Alldeles, alldeles underbart jobbigt. 

 

En snabb kebab och en vilseledd tjej

 Hösten är här, har väl inte undgått någon. Vissa älskar årstiden, den klara luften och sprakande färger. Jag tillhör icke den kategorin. Mörkret som kryper sig på allt tidigare och tidigare. Dags att byta ut det svala sommartäcket mot tjockt duntäcke. Skifta sommardäck till vinterdäck.

Förra veckan försökte maken göra livet lite trevligare genom att föreslå inköp av vårlökar. Förhoppningen är att vi tillsammans ska få uppleva ännu en vår med dess vårliga prunkande prakt.

Lökar för en ansenlig summa pengar inhandlades. Därefter lunch på Ingelsta. Maken ville ha buffé, jag kebab. Vi särades åt för att därefter sammanstråla vid ett gemensamt bord med våra respektive måltider.

Kön till kebaben ringlade sig lång. Beställningsmottagaren var oerhört effektiv. Riktade sig till var och en av oss som inte ens kommit fram för att ta en bricka. Rappa förfrågningar som krävde rappa svar. Han förmedlade muntligt beställningarna vidare till sina kollegor som raskt fyllde bröd med diverse tillbehör.

Turen kom till mig, han tittade på mig och minsann blinkade han inte med ena ögat?

”Tjenare tjejen, vad vill du ha att äta”?

Jag log brett. ”Den här tjejen vill ha …”

”En falafelrulle och Cola”, sa hon framför mig.

”Och vad önskar damen bakom att äta”?

”Damen vill ha en mellankebab, specialsås och Cola. Tack”.

Svarade damen vars leende hade slocknat.

Jag fick min mat. Anslöt till maken som beredde plats åt mig. Väl hemma planterades de lökar som ska ge fröjd våren 2026. 

Efter den rutinmässiga kvällsduschen smorde jag in ansiktets visdomsrynkor med välgörande kräm. Tittade mig i badrumsspegeln och sa till min spegelbild att ”unga tjejer blir också damer så småningom”.

”Jamenvisst, så är det”, svarade tjejen i spegel.  

En uppmaning om omtag och en spenvarm mage

 Maken påpekade att det var länge sedan jag bloggade och menade att det nu är dags för en nystart. När livet inte är nådigt och tiden uppfylls av så mycket annat kan det vara svårt med den rätta inspirationen. Men maken har rätt i sin bedömning, det kanske är dags för ett omtag.

Vi har blivit med katt. Något vi inte alls planerat i förväg, det hände helt plötsligt. Dottern med våra tillhörande barnbarn blev stadsbor. Ledarhunden är anpassningsbar men inte katten. Därmed blev valet naturligt, hon fick flytta hem till mormor och morfar. Vi älskar den här lilla varelsen. Gränslöst.

Katt har alltid funnits i vår familj när vi var bönder. De strövade mellan ladugården och vårt hus. Kom och gick som de ville. Snodde runt våra ben i mjölkrummet när silen från mjölkmaskinen tömdes. Då visste de att det vankades spenvarm mjölk i kattskålen. Ingen pratade om att katter är laktosintoleranta. Inte ens katterna visste om det och uppvisade inga tecken på att de skulle ha magproblem. De jagade råttor, åt våra matrester och avslutade måltiderna med komjölk. 

Kattungar kom till världen och hugade spekulanter fick ta för sig. Utan av oss föregående bakgrundskoll eller hembesök. När tiden var inne för överlämnandet litade vi på att missarna skulle få det bra i en annan ladugård där de kunde jaga möss och lapa spenvarm mjölk. Utan vaccination, chipmärkning eller registrering av ägare hos Jordbruksverket. 

Vår katt kommer och går som hon vill. Precis som de forna ladugårdskatterna. Under ständig övervakning av oss. Vi frågar varandra ideligen ”har du sett katten”? Vi öppnar ytterdörren, lockar och trugar. Oron gnager när hon inte syns till. Hon sover i vår säng och först när hon behagat vakna och hoppat ner på golvet om morgonen kan jag bädda. 

Två skålar som är hennes står på köksbänken. Den ena med torrfoder och den andra med kommunalt dricksvatten. Hon får kattsnacks med smak av kött, kyckling och lax som lite mellantugg. Dental står det på påsarna. Vilket betyder att de där små bitarna gynnar kattens munhälsa.

Hon är kastrerad, chipmärkt, vaccinerad, avmaskad och registrerad hos Jordbruksverket. 

Och nu måste vi byta ut hennes foder från ”Foder till vuxna aktiva utekattet” till ”Foder för kastrerade katter”. 

Hon är en katt av vår moderna tid där ansvar förpliktar ägarna, allt för kattens välbefinnande.